PBS är ett förhållningssätt som syftar till att främja utveckling och livskvalitet och att förebygga och minska olika typer av problemskapande beteenden för personer som har behov av insatser från omgivningen och samhället.
PBS är inte en specifik metod, utan ett förhållningssätt, eller ett ramverk, för att organisera förebyggande, behandlande och/eller pedagogiska insatser på individ-, grupp- eller organisationsnivå. Internationellt har PBS i dag stor betydelse inom framför allt två områden. Det ena gäller arbete med personer som har allvarliga problemskapande beteenden. Det andra området gäller förebyggande arbete på verksamhetsövergripande nivå, framför allt inom skolan, i syfte att skapa trygghet, studiero och förutsättningar för inkludering, ett förhållningssätt som har kommit att kallas för skolövergripande positivt beteendestöd (eng. School wide positive behavior support; SWPBS).
Kärnan i PBS är olika metoder och tekniker som bygger på forskning och metodutveckling inom tillämpad beteendeanalys (TBA). TBA baseras i sin tur på ett utvecklingspsykologiskt förhållningssätt som kallas för inlärningsteori, eller inlärningspsykologi. Det grundläggande synsättet inom inlärningsteorin är dels att alla beteenden och färdigheter hos en individ utvecklas i samspel med miljön, dels att alla beteenden blir begripliga om det går att förstå hur detta samspel ser ut, och tidigare har sett ut för den enskilda individen.
Det övergripande målet för en PBS-baserad insats är att främja individens utveckling och livskvalitet, att minska problemskapande beteenden kommer i andra hand. Att minska de problemskapande beteendena kan dock ibland vara nödvändigt för att man ska kunna skapa förutsättningar att öka individens utveckling och livskvalitet. Allt arbete med dessa beteenden bör grundas i en noggrann kartläggning och analys av vilken funktion beteendena har för individen. Arbetet bör också vägledas av individens livskvalitetsmål och av verksamhetens mål och vision. Tyngdpunkten i arbetet med problemskapande beteenden ligger på anpassningar i miljön och på inlärning av nya färdigheter för individen. På så sätt blir de insatser som direkt syftar till att ta bort problemskapande beteenden mindre viktiga och till och med ibland helt onödiga.
Inom PBS bör alla insatser vägledas av forskning och evidens på området, men också av etiska principer och en respekt för människovärdet. Forskningen och etiken måste dessutom gå hand i hand. Genom att använda sig av evidensbaserade metoder och förhållningssätt kan man i arbetet med PBS säkerställa att en individ i behov av stöd får tillgång till insatser som forskningen har visat fungerar, och med etik och värderingar får man vägledning som gör det möjligt att sätta upp mål för individen och för hur de forskningsbaserade metoderna ska genomföras. Det räcker alltså inte med att en insats känns bra, det måste också gå att visa att den har effekt. Samtidigt går det förstås inte att rättfärdiga vilka metoder som helst, även om de bygger på forskning och oavsett hur effektiva de är, om de inte samtidigt tar hänsyn till individens integritet och egna livsmål.
Personcentrerad planering utgör en central del i individfokuserad PBS och innebär att man utgår från ett strukturerat arbetssätt som identifierar en persons mål, behov och önskningar, som sedan ska ligga till grund för stöd och insatser av olika slag.
Inom personcentrerad planering är det individens behov och önskningar som ska vara vägledande i valet av mål och insatser, liksom när det gäller hur insatserna ska genomföras. Planeringen ska inte vara beroende av hur en viss verksamhet är organiserad eller vilka metoder som råkar vara populära för tillfället. Två viktiga aspekter i personcentrerad planering är individens rätt till självbestämmande och möjligheten till inkludering på sina egna villkor. En annan att man aktivt involverar och tar hjälp av individens nätverk.
Positivt beteendestöd växte fram under 1980- och 1990-talen som en reaktion på bristande etik och dålig insyn i många av de verksamheter som fanns för personer med funktionsnedsättningar. Bland annat använde en del verksamheter sig av begränsande, tvingande och bestraffande metoder. Det har medfört att en central del i PBS handlar om att minimera användandet av just tvång, onödiga begränsningar och bestraffning. Huvudskälet till detta ställningstagande handlar om individens rätt till ett värdigt och respektfullt bemötande oavsett i vilken livssituation hen befinner sig. En annan viktig anledning är att mer positiva metoder, som att underlätta och anpassa miljön, lära ut nya färdigheter och uppmuntra individen genom positiv förstärkning, är betydligt effektivare om man vill uppnå en långsiktigt hållbar beteendeförändring och ökad livskvalitet hos individen.
Många gånger kräver en insats på individnivå att man också kartlägger och skapar förutsättningar på organisationsnivå, till exempel genom att samverka med olika aktörer, söka stöd hos cheferna och förankra insatsen på olika nivåer i verksamheten. Men också att man säkerställer att det finns tillräckligt mycket personal som har den tid och de kunskaper som krävs för att genomföra interventionen. Vilken intervention som väljs i ett visst sammanhang bygger på en avvägning mellan vad forskningen säger och hur möjligheterna att genomföra interventionen ser ut. En insats blir aldrig bättre än det sätt som den genomförs på i praktiken!
